wordify
bokmålsordboka
vankant
SUBSTANTIV
Fra lavtysk; av van-
Rundet (og barket) kant, side på skurlast
vankantet, vankanta
ADJEKTIV
Ikke hel i kanten
nynorskordboka
vankant
SUBSTANTIV
Frå lågtysk; av van-
Rundvoren, ikkje reinskoren kant, side (med bork) på skurlast
Skurlast med vankant (1)
Vankant og kvist
vankanta
ADJEKTIV
Som har vankant